elinhamfeldt

Lyssnar bara på sånn här musik när jag är ledsen, konstigt nog. Kanske är för att jag på något sätt bli ledsen av den.. jag vet inte. Vet inte så mycket just nu. Hitils tycker jag att jag har varit rätt neutral med vad jag känner om olika saker här i bloggen. Ni vet att jag inte gillar att hata, att jag älskar mycket. Ni har fått höra ett fåtal gånger om när jag har varit på dåligt humör men berättar ofta när jag är lycklig.
Men jag ska betätta en hemsk sak för er, jag är väldigt olycklig. Fruktansvärt olycklig. Mina vänner, min familj och min släkt, som betyder helt otroligt mycket för mig, som jag vet bara vill mig väl, får mig att välja något som gör mig väldigt ont. Något som jag egentligen tvingas välja, något som gör mig olycklig.
Den 10 September 2011, exakt två veckor innan min och Emils 2års dag, hände en fruktansvärd grej som jag inte vill berättaom för utsomstående. Tycker inte att själva händelsen är något som angår någon förutom mig och Emil egentligen. Dum nog som jag va fick jag för mig att jag skulle berätta detta för min släkt på en fylla. Hade visserligen berättat för min mamma, pappa och min syster ett par dagar innan, samma kväll som händelsen inträffade. Kan ärligt säga att det nog va det dummaste jag gjort i hela mitt liv, att berätta för min släkt alltså..
Jag får hela tiden höra vilket svin killen jag vill dela resten av mitt liv med är, får höra att det inte spelar dom någon roll om han dog, att dom aldrig mer vill se honom osvosv. Det dom inte förstår är att jag älskar honom. Det sårar inte honom att dom inte tycker om honom, inte på något sätt. Han tar det med en klackspark när jag berättar det för honom, pussar mig på pannan och säger att vi ska ta oss igenom det här. Han har dessutom en egen släkt och familj som älskar honom, även om han har gjort dumma saker. Det är faktiskt bara mig det sårar. Tycker att det är fruktansvärt egoistiskt att resonera på det sättet dom gör. Alla har rätt till en andra chans enligt mig. Tror att det är många som tänker så, men konstigt nog får Emil inte en andra chans.
Önskar för allt i mitt liv att någon ville förstår hur jag känner. Hur mycket jag än försöker, försöker få mina älskade att förstå att jag bli sårad över att deras vilja går före min. Jag får inte välja att leva med killen jag älskar för att dom ogillar honom. Livet är så jävla orättvist och jag önskar att jag kunde göra allting ogjort eller ändra människors sätt att se på andra.

Det jag vill komma fram till är att jag borde få välja själv vem jag ska älska. Jag är den ända som borde ha talan i det här. Ju mer ni ororar er över mig, ju mer ni försöker skydda mig ifårn allt ont, ju mer sårar ni mig.
Att höra ifrån min älskade älskade syster, att killen jag vill dela mitt liv med lika gärna kunde varit död, det va nog det värsta jag hört i hela mitt liv. När ni berättar för mig att ni inte vill ha med honom att göra, för att ni är arga, gör mig varje gång en liten liten bit kortare. Varje gång jag behöver höra det tappar jag en liten gnutta livslust. Det ni kallar att älska och vara rädd om, förstör mig innifrån och ut. Jag vill kunna välja själv vem jag ska leva med.
Ibland får man svälja och bara gilla läget, det gäller även mig. Men det finns igen jag känner som blir stoppad ifrån att älska på det sättet som jag blir.



Vad som än händer och hur folk än väljer att gå vidare,
kommer det alltid ha varit du och jag och det kommer ingen någonsin kunna ta ifrån mig.