elinhamfeldt

När ångesten drar över mig och livet känns helt åt helvete, då saknar jag dig, min gamle vän. Saknar att skriva av mig och gå total bärsärkagång i textformat. Saknar att kräkas i ord och få ut mig allt som är jobbigt. Elinhamfeldt.blogg.se, jag är tillbaka!


Just ikväll, när jag ligger i soffan hos min syster i Taberg, är jag osäker över framtiden. Jag vet precis vad jag vill men jag har inte en jävla aning om hur jag ska ta mig dit. Planen är att jag ska flytta till bodafors, börja plugga i Nässjö och komma 20 mil närmare min pojkvän.
Det har ju hänt en del sen jag slutade blogga. Praktiken på Gina är slut, jag är än en gång arbetslös och utelämnad, jag och Emil har bestämt att vi är bättre utan varandra och jag har träffat min stora kärlek.
Bortsätt ifrån att jag är arbetslös och trött på att inte vara självständig så är livet bra. Väldigt bra faktiskt. Trotts det känner jag inte speciellt mycket lycka.
Grejen med planen är att den inte går ihop. För att jag ska kunna flytta behöver jag pengar, vilket jag definitivt inte har, men för att kunna skaffa mig en inkomst måste jag flytta... Jag är fast i en ond arbetslös cirkel som jag inte verkar kunna ta mig ur. Jag är nära att ge upp hoppet, på riktigt. Så nära man kan bli innan man trillar över gränsen.
Jag vet inte längre vart i livet jag står.

Undrar vart på listan över mirakel jag ligger på. Skulle inte tacka nej till ett nu.

Ligger i min säng och lipar för fulla muggar. Är så jävla trött på allt som har med livet att göra. Kommer det inte ett jobb till mig snart så ger jag upp. På riktigt. Då låser jag in mig, säger upp kontakten med all jag känner och bosätter mig i min säng. Jag har ingen som helst lust att göra något. Jag vill inte ens äta.

Hade jag bara fått i mig lite mat hade jag säkerligen blivit på bättre humör. Men jag orkar ta mig fan inte bry mig. Jag har inte ätit min medicin på ca en vecka. Inte för att jag är på något sätt lyckligare när jag tar den men jag slipper iallafall den här djupa ångesten som rotar sig långt nere i magen och den extrema frustrationen över att ingen vill hjälpa mig. Vad är det egentligen som är fel med mig? Hur kommer det sig att ingen vill anställa mig? Varför ska jag anstränga mig, fixa, dona och greja när ingen över huvud taget bryr sig? Jag kan lika gärna skita i att göra någonting. Då blir jag iallafall inte besviken över att i gen hör av sig...

Som alltid när man fått höra att någon i sin närhet har gått bort är det svårt att förstå. Det är som att människan åkt på semester. Jag tror inte att hjärnan är utvecklad till att förstå bortgång. Vi vet bara att människan är död. Vi vet att vi aldrig mer får höra något ifrån den, men det känns ändå overkligt.
Jag kan inte förstå att du faktiskt är borta. Att du helt plötsligt är död.
Jag antar att jag aldrig kommer att förstå.

Folk får tycka vad dom vill. Det är helt okej att kalla mig crazy cat lady. I like it. Precis som rubriken säger är jag kattmamma. En stolt sådan. Älskar mina barn över allt annat och skulle inte orka en dag utan dom.

Mitsou Nemo är förmodligen äldst. Men jag vet inte då han är hittekatt. Min första och ända (hittills) raskast. Russianblue. Han har ett fantastiskt sinne och älskar alla han träffar. Vad eller vem det än är. Människor, andra katter, hundar osv.
Sen kommer Uno Milo. En jättestor krämfärgad/röd pojk. Min pappa har väll mer eller mindre adopterat honom då han inte tycker om mig. Han var först ut efter att vi hade avlivat min försting (monstret) och eftersom att det var så strax efter och jag fortfarande var i sorg så kan jag väll idag, tråkigt nog, säga att han egentligen var ett försök att bli av med smärta . Jag behövde en liten going men han va inte den jag egentligen ville ha. Jag ville ju ha tillbaka monstret. Jag älskar honom också men vi har inte samma band som jag och mina andra har.
Iallafall. Sen kommer Sluggo Krut. En brun och grå tigrerad Hane med fina vita fläckar. Honom tog jag över efter att min mormor flyttade in på hem. När han kom till mig va han en blyg och ganska ledsen katt, han hade varit ensam länge och mådde psykiskt väldigt dåligt. Idag är han framåt och jätte social och kommer till och med fram till folk han inte känner. Härligt att se sån förändring. Det gäller bara att ha tålamod och tid.
Sen kommer vi till min sista och minsta. Stena myran. En trefärgad liten hona. Myran fick hon heta då hon va så liten när jag fick henne. I juni är hon tre och väger knappt 4 kilo. Hon är en kaxig liten brud. Väldigt mammig och accepterar ingen annan än mig om det inte är i absoluta nödfall. Hon sover intill mitt bröst eller på en av mina kuddar i sängen. Hon blir skit arg när jag åker hemifrån och helt till sig när jag kommer hem igen. Samma sak är det vart jag än åker eller hur länge jag är borta. Hon ser ingen skillnad på 10 minuter och en vecka. Hon är bestämd och vet precis hur hon vill ha det. Ingen man försöker bestämma över alltså.

Det har börjat komma lite fler kommentarer vilket jag verkligen tackar för. Något som är lite tråkigt är att inte alla skriver vilka dom är. Skulle gärna vilja veta vilka som läser och faktiskt kommenterar på min lilla blogg.

I vilket fall tycker jag att ni är bäst!

Blev så jävla ledsen när jag fick mailet av Helena. Nu känns det som att jag aldrig kommer få ett jävla jobb. Vill inte heller gå kvar hos hermods efter att vi blev indelade i dom här "kompisgrupperna". Ligger här och vältrar mig i min egen ångest. Det ända jag vill är att få ett jobb. Kan ingen bara ge mig det? Hur många ska jag behöva söka? 20st varannan timma eller? Orkar inte. Vill inte.

Ingenting är värt någonting längre. Ingenting kommer bli som jag tänkte mig. Ingenting. Vad är meningen att ens försöka då. Jag ger upp och skiter i det här. Imorgon ringer jag AMS och säger att dom får antingen ge mig ett jobb eller en ny aktivitet. Jag vill inte det här längre!

Sitter på bussen på väg in till stan igen. Ska hem till min Amanda ikväll. Det blir räkmys och dagen till ära även skräckfilm och godis. Sen åker jag hem och då är förmodligen Emil redan där och väntar på mig.

Men jag funderar lite. Tänker på det här med hur människor egentligen ser mig. Jag tycker själv att jag är väldigt snäll och hur go som helst. Tycker att jag är lätt att lära känna och lätt att tycka om. Men det kanske inte är så. Får höra ofta att jag är väldigt speciell. I många fall är det något bra. Men inte alltid. Jag tror att yngre människor, även folk i min egen ålder och ett par år äldre har svårt att förstå mig. Jag tror att i och med att jag är så "speciell" som jag tydligen är kan upplevas som lite konstig och annorlunda för att jag inte beter mig som folk i deras omgivning gör. Jag pratar väldigt mycket och om saker andra kanske tycker är bara jätte konstigt, ex mina katter. Om jag träffar men kompis tillsammans med en annan kompis väljer jag att prata dom på ungefär på samma sätt som när jag pratar med min kompis, som att jag känner dom också och gör detta för att det blir bekvämast för mig så. Jag har lätt för att anpassa mig men jag är alltid mig själv. Jag tycker om att vara mig själv. Jag tycker att jag är bäst och älskar typ allt med mig själv.

Med detta vill jag säga att jag tycker att det är synd att människor är så fördomsfulla mot sånna som inte är som alla andra. Vi är lika bra. Kanske till och med lite bättre.

Låg och funderade på saker jag skrivit i bloggen men som jag inte fortsatt prata om. Ni borde ju undra varför.
Jo, anledningen till att jag inte bloggar om hur det går med sluta rökandet är bl.a. För att jag knappt tänker på det. Jag har slutat röka men tar en cigarett då och då. När jag känner för det, till ett glas vin etc. Så länge jag är är happy så tycker jag att det är ok.
Anledningen till att jag slutade blogga om det här med kalorier och bantning, det är för att jag höll på med det i ca två veckor. Sen slog det slint i hjärnan på mig och jag blev sjuk av att behöva tänka så mycket på varenda liten grej jag stoppade i munnen. Nu äter jag mig istället mätt, överdriver inte med godis och läsk och har börjat simma.

Så. Nu vet ni det. Ska vila en stund och sen tror jag att det är dags för badhuset att få sig en omgång.

Do what your heart desires, never hold back a thing and don’t worry so much about what others think, because at the end of the day, what makes you happy is what really matters the most.

Det är med en stor och jävligt jobbig klump i magen jag skriver detta. Jag är arg och lite ledsen. Jävligt förvirrad och det känns lite som att allt som händer skulle kunna vara på låssas.
Om det nu är sant så finns ju tydligen inte den ballaste bloggerskan i hela världen på riktig. Hur duktig på att spela får man vara egentligen? Hon har ju förfan lurar röven av oss alla. Tack för allt Hanna. Du har varit grym!

http://widerstedtx.wordpress.com/

Som vanligt när vi har bråkat känns allt så jävla meningslöst. Varför ska jag ens fortsätta med någonting? Vad spelar det för roll?
Jag klarar mig alltid, men varför måste det göra så ont? Varför kan du aldrig förstå att du sårar mig? När ska du förstå att det snart är försent att ändra på något?

Jag försöker alltid vara så snäll och godhjärtad jag kan. Jag försöker att aldrig döma någon, ger alltid människor fler chanser än jag borde. Förlåter det mesta och tror på att människor kan förändras. Sen har jag en svart håla i min kropp där jag samlar allt hat, dåliga tankar, elaka handlingar och agritioner. Precis som alla andra kan jag också bli förbannad. Mest sur blir jag när människor går emot mitt sätt att leva, mitt sätt att vara.

På tre dagar har jag gjort mig ovän med stora delar av min umgängeskrets vilket jag inte har råd med. Har inte tillräckligt med vänner för att bråka med fyra av dom. Jag är arg, ledsen och besviken på både mig själv och vännerna jag pratat om. Arg för att jag inte får bestämma över mig själv, arg för att jag agerar på helt fel sätt, arg för att jag gör mina medmänniskor ledsna, arg för att jag inte bet hur man ber om ursäkt!

Jelena använder ofta den metaforen. Livet på en buss, människor stannar olika länge, ibland är det många på ibland inga alls. Bussen kommer köra på raksträckor och på små krokiga vägar. Man kan råka få bensinstopp, krocka, åka i diket. Men vad som än händer på resan, så kommer man till sin slutstation till sist. Vänner kommer och går, livet förändras men vi lär oss leva med det. Va glad för det du har och njut så länge du kan. Innan du vet ordet av har halva livet gått och det är för sent att ändra på saker. Livet är för kort för att slösa det på sånt som inte gör dig lycklig.

En man sa en gång att det är omöjligt att göra en kvinna nöjd. Man ska aldrig göra sin kvinna arg och man ska alltid vara ärlig. Fysisk kontakt, ärlighet och gåvor är det ända rätta. Att stå vid hennes sida i alla lägen och beskydda henne från allt ont. Det är så man behåller henne, lycklig.

Går omkring inne på Hemköp med mamma. Orkar inte prata med någon i h vill bara sova. Känner mig inte som människa och precis som förut vill jag bara lägga mig ner och dö. Antar att jag aldrig kommer gå beta sanningen. Kommer aldrig få veta vad jag gjorde för fel och det gör mig ont!

Sobhi klippte av mig halva håret och det känns bra. Har inga slitna jobbiga toppar kvart som trasslar sig med hårborsten. På måndag om två veckor ska jag tillbaka och bleka utväxten, tona och slinga håret som är kvar. Ska bli riktigt gött. Förhoppningsvis orkar jag ta mig hem idag. Just nu känna det inte så, men jag behöver vara hemma med katterna. Jag kan inte sluta vara mamma för att jag har ont i hjärtat.

Fan. Det slog mig nu... En dag är det du som saknar mig!

Åter igen har jag raderat alla nummer, tyvärr kan jag inte va bort nummer ur huvudet. Men dom försvinner väll förhoppningsvis någonting dom också.

Känner mig död. Jag går omkring i tomhet, känner bara rå smärta och kan inte tänka på någonting. Jag vill varken veta vad som har hänt eller händer. Jag vill bara att allting ska försvinna. Jag vill dö. Men jag skulle aldrig våga lämna allting bakom mig. Jag vill hitta ett sätt att dämpa smärtan. Men ingenting hjälper.

Tar bussen om 5 minuter in till stan. Tänkte att jag skulle hinna träffa mamma en stund och sen ska jag till frissan. Inte ens det längtar jag efter. Har ingen att göra mig snygg för. Har ingen som bryr sug om att jag är vacker iallafall. Kan det inte bara öppna sig ett hål i marken som jag kan falla ner i?

Det spelar ingen roll hur mycket jag dricker, hur många lugnande jag trycker i mig. Det spelar ingen roll hur många cigaretter jag kedjeröker eller hur mycket jag sover. Det spelar ingen roll hur mycket jag pratar om det, eller hur lite jag pratar om det. Det spelar ingen roll hur glad jag än spelar eller hur mycket jag skrattar. Du är där i mitt huvud när jag vaknar, allt jag ser och hör kopplar jag till dig. Varje steg jag tar finns du med i. Alla andetag och varje litet ord jag säger, finns du med i. Jag vill inte vara hemma med katterna, för dom är dina också. Jag vill inte klä på mig, för allt jag har, har du kramat mig i. Allt jag äter, har jag ätit med dig. Jag vill inte sova i min säng, för den är din den också. Men jag gråter inte längre. Tårarna har tagit slut. Nu svider det bara.

Jag lämnar dig ifred för att du ska ha en chans att höra av dig. Jag vill ringa dig och skrika att du aldrig mer ska ringa mig. Jag vill sparka och slå på dig så att du får lika ont som jag. Jag vill att du ska ha ångest som äter upp dig. Jag vill att du ska ligga vaken hela nätterna och undra vad du gjorde för fel. Varför kan du inte bara älska mig igen? Varför?