Nu gör det ont igen...
Det svider i hjärtat. Jävlar vad ont det gör... Ångesten kommer krypandes och det känns som att magen håller på att vrida ihop sig. Jag vet bart du är, men jag får ingen kontakt med dig. Du är så fruktansvärt långt bort, men så nära att jag nästan kan röra dig. Det gör ont att jag inte kan höra av mig till dig. Ondare gör det att du inte hör av dig. Tänker på inte på mig? Undrar du inte varför jag inte ringer? Jag vill att du ska behöva mig. Jag vill att du ska ha såhär ont. Jag vill att du ska gå med huvudvärk och få psykbryt varje gång du tänker på vad du går miste om.
Varför kan det inte vara du som känner såhär? Varför måste det alltid vara jag som är den känslige av oss två. Varför??? Varför kommer du inte tillbaka och ber om förlåtelse? Varför kommer du inte krypandes och gråter hysteriskt när jag säger att det är försent? Varför Emil? Varför??
Jag går sönder!
Vaknade i panik. Jag hade aldrig riktigt ställt mig in på att behöva vara helt ensam igen. Jag har velat tro på lögnerna och vant mig vid att inte veta vart jag har dig. Men nu? Nu sitter jag här, i gråt och undrar hur det kunde bli såhär. Hur kan man älska en människa som gör en så fruktansvärt illa? Hur ska jag orka andas, när jag vet att du har älskat någon annan? Hur kunde jag vara så dum att jag inte fattade vad som hände? Hur kan jag inte ha förstått att det fanns någon annan? Varför är det ingen som har berättat för mig? Varför va jag den sista att få veta?
Tankarna snurrar som en tornardo i huvudet på mig. Mitt hjärta skriker och jag håller på att kvävas. Varför måste jag älska dig? Kan du inte bara aldrig ha funnits? Jag går sönder i tusen bitar och du finns inte där att samla ihop mig igen. Jag behöver ju dig, jag behöver att du älskar mig. Jag behöver vara den ända i ditt liv. Jag trodde ju att du va rätt för mig. Jag trodde ju att vi skulle dela våra liv med varandra. Det va ju meningen, vi va ju gjorda för varandra.
När slutade du älska mig?
Ge aldrig upp!
Sitter och försöker att måla lite. Är skit sur och har druckit lite för mycket vin för att det ska gå som jag vill. Men jag gör så gott jag kan. Det märks iallafall inte på bilderna att jag inte är fullt vid medvetande. Denna kväll hade jag faktiskt jätte gärna tagit mig en cigarett och något starkare att dricka. Det är en kass utväg, men sen jag slutade röka har faksikt mitt liv gått käpprätt åt helvete. Tro nu inte att jag sitter här och tycker synd om mig själv. Jag har bara mig själv att skylla, ingen annan väljer att säga dom sakerna jag säger, ingen annan väljer vad jag ska göra eller vem jag ska lita på. Men nu ska fröken ta sig ett sista glas vin och ägna en stund att tänka på vem som egentligen är värd att ha i mitt liv!
Min blogg, mina kännslor!
Lyssnar bara på sånn här musik när jag är ledsen, konstigt nog. Kanske är för att jag på något sätt bli ledsen av den.. jag vet inte. Vet inte så mycket just nu. Hitils tycker jag att jag har varit rätt neutral med vad jag känner om olika saker här i bloggen. Ni vet att jag inte gillar att hata, att jag älskar mycket. Ni har fått höra ett fåtal gånger om när jag har varit på dåligt humör men berättar ofta när jag är lycklig.
Men jag ska betätta en hemsk sak för er, jag är väldigt olycklig. Fruktansvärt olycklig. Mina vänner, min familj och min släkt, som betyder helt otroligt mycket för mig, som jag vet bara vill mig väl, får mig att välja något som gör mig väldigt ont. Något som jag egentligen tvingas välja, något som gör mig olycklig.
Den 10 September 2011, exakt två veckor innan min och Emils 2års dag, hände en fruktansvärd grej som jag inte vill berättaom för utsomstående. Tycker inte att själva händelsen är något som angår någon förutom mig och Emil egentligen. Dum nog som jag va fick jag för mig att jag skulle berätta detta för min släkt på en fylla. Hade visserligen berättat för min mamma, pappa och min syster ett par dagar innan, samma kväll som händelsen inträffade. Kan ärligt säga att det nog va det dummaste jag gjort i hela mitt liv, att berätta för min släkt alltså..
Jag får hela tiden höra vilket svin killen jag vill dela resten av mitt liv med är, får höra att det inte spelar dom någon roll om han dog, att dom aldrig mer vill se honom osvosv. Det dom inte förstår är att jag älskar honom. Det sårar inte honom att dom inte tycker om honom, inte på något sätt. Han tar det med en klackspark när jag berättar det för honom, pussar mig på pannan och säger att vi ska ta oss igenom det här. Han har dessutom en egen släkt och familj som älskar honom, även om han har gjort dumma saker. Det är faktiskt bara mig det sårar. Tycker att det är fruktansvärt egoistiskt att resonera på det sättet dom gör. Alla har rätt till en andra chans enligt mig. Tror att det är många som tänker så, men konstigt nog får Emil inte en andra chans.
Önskar för allt i mitt liv att någon ville förstår hur jag känner. Hur mycket jag än försöker, försöker få mina älskade att förstå att jag bli sårad över att deras vilja går före min. Jag får inte välja att leva med killen jag älskar för att dom ogillar honom. Livet är så jävla orättvist och jag önskar att jag kunde göra allting ogjort eller ändra människors sätt att se på andra.
Det jag vill komma fram till är att jag borde få välja själv vem jag ska älska. Jag är den ända som borde ha talan i det här. Ju mer ni ororar er över mig, ju mer ni försöker skydda mig ifårn allt ont, ju mer sårar ni mig.
Att höra ifrån min älskade älskade syster, att killen jag vill dela mitt liv med lika gärna kunde varit död, det va nog det värsta jag hört i hela mitt liv. När ni berättar för mig att ni inte vill ha med honom att göra, för att ni är arga, gör mig varje gång en liten liten bit kortare. Varje gång jag behöver höra det tappar jag en liten gnutta livslust. Det ni kallar att älska och vara rädd om, förstör mig innifrån och ut. Jag vill kunna välja själv vem jag ska leva med.
Ibland får man svälja och bara gilla läget, det gäller även mig. Men det finns igen jag känner som blir stoppad ifrån att älska på det sättet som jag blir.
Vad som än händer och hur folk än väljer att gå vidare,
kommer det alltid ha varit du och jag och det kommer ingen någonsin kunna ta ifrån mig.
Hemma i Tynnered..
Önskar dig ett helvete till frukost!
Vill inte blogga. Är bara arg, saker som vi inte ska prata om kommer på tal.. Saker jag vill höra historien bakom men gråter mig till sömns över. Drömmer fortfarande om henne... Drömmer om hur hon förstör mitt liv med dig. Drömmer om hur mycket du älskar henne och hur bra ni har det. Jag unnar inte henne det. Hon har inte rätten att må bra efter allt hon gjort mig! Hon gör att jag vill hata dig också. Jag blir så arg och frustrerad... Så arg att jag vill slita av mig håret och börja lyssna på hårdrock!
Jag önskar dig ett helvete till frukost, jävla hora!
Solsken och starka kännslor..
Om jag hade velat hade jag kunnat vända och gå med en gång, men den kärleken jag har till honom är oändligt. Jag älskar honom av hela min kropp och själ.. Det är hemsk. Men så är det. Ingen har någonsin berört mig på samma sätt som han, han har hjälpt mig att växa, lika mycket som han har tryckt ner mig till botten.. Men jag tror att riktigt kärlek är sån, om riktigt kärlek finns. Vi gjorde slut i September förra året, och även om vi inte är tillsammans längre har vi båda otroligt starka kännslor för varandra och ingen av oss vill vara ifrån varandra. Men ibland blir saker inte som man tänkt sig, jag hade ju tänkt mig att vi skulle leva lyckliga i alla våra dagar, men saker och ting hände och det där med att allt skulle vara bra föralltid gick käpp rätt åt helvete. Men jag äslkar honom, och det kommer jag alltid att göra, vad som än händer.
Hade iallafall väldigt roligt igår. Tack alla kära vänner för det.. Väntar fortfarande på att bilderna ifrån Klubb Total ska komma upp på fb, men det vekar dom inte vilja göra..
Djupa tankar en söndagsförmiddag.
Sitter och pratar med mamma om hur viktigt det är att kunna skilja på sak och person, hur viktigt det är att lära sig att gå vidare och tänka om. Vi pratar om att hela världen måste sluta hata. Hat trycker ner oss och dåligast mår bara än själv om man ska gå omkring och hata hela tiden. Det pratas så fruktansvärt mycket om hälsa nu för tiden.. Men vad är hälsa om man inte har lärt sig att älska? Är inte det minst lika viktigt som att äta och träna rätt? Om inte psyket mår bra, hur ska då resten av kroppen kunna göra det?
Jag måste också lära mig att gå vidare, att släppa det som har hänt och gilla läget helt enkelt. Jag ältar saker för mig själv väldigt länge.. Går och funderar på saker som hänt för flera årsen och sådär. Men jag måste lära mig att lägga saker och ting bakom mig. Saker som hänt för längesen ska inte få stoppa mig längre. Dags att acceptera livets händelser och leva helt och håller i nuet. Jag tror att mycket kommer kännas lättare om man släpper dåliga tankar om människor och börjar om. För vi är alla människor, alla gör fel och ingen är mer god eller ond än den andra.
Hat!
Jag är en väldigt kärleksfull människa. Jag vill hela tiden hjälpa andra och i många fall går mina vänners välmående före mitt eget. Det är sånn jag är och jag trivs med det. Jag älskar alla och mår bra av att se andra lyckliga. Det finns inte många människor i världen jag tycker illa om, försöker alltid se det goda i människan. Men det finns ett undantag. Det finns en tjej, som jag ärligt kan säga att jag önskar inte fanns. Jag tycker att hata är ett väldigt starkt ord och jag tycker inte om att använda det. Men jag hatar den här tjejen. Jag har hatat henne sen första gången jag fick reda på vem hon va. Jag får ont i magen när jag hör hennes namn och dom få gångerna jag ser henne, vill jag spotta henne i ansiktet och dra av henne håret. Jag blir förbannad bara jag tänker på henne och hennes fula ansikte. Jag har inget som helst till övers för henne och kunde jag hade jag raderat henne ur denna värld. Jag tror aldrig att någon har gjort en annan människa så mycket omedveten skada som hon har gjort mig. Jag åker inte gärna igenom nödinge för att jag är rädd att jag ska behöva träffa på den här tjejen. Jag beblandar mig inte ens med brudar med samma namn som henne. Jag har svårt att förstå hur så mycket hat kan få plats i min lilla kropp, men det gör det.
Jag är glad att det bara är den här människan jag tycker så jävla illa om, det hade varit jobbigt om det va fler. Tror att jag hade blivit sjuk i huvet och börjat mörda om jag hatade mer.
