Jag går sönder!
Vaknade i panik. Jag hade aldrig riktigt ställt mig in på att behöva vara helt ensam igen. Jag har velat tro på lögnerna och vant mig vid att inte veta vart jag har dig. Men nu? Nu sitter jag här, i gråt och undrar hur det kunde bli såhär. Hur kan man älska en människa som gör en så fruktansvärt illa? Hur ska jag orka andas, när jag vet att du har älskat någon annan? Hur kunde jag vara så dum att jag inte fattade vad som hände? Hur kan jag inte ha förstått att det fanns någon annan? Varför är det ingen som har berättat för mig? Varför va jag den sista att få veta?
Tankarna snurrar som en tornardo i huvudet på mig. Mitt hjärta skriker och jag håller på att kvävas. Varför måste jag älska dig? Kan du inte bara aldrig ha funnits? Jag går sönder i tusen bitar och du finns inte där att samla ihop mig igen. Jag behöver ju dig, jag behöver att du älskar mig. Jag behöver vara den ända i ditt liv. Jag trodde ju att du va rätt för mig. Jag trodde ju att vi skulle dela våra liv med varandra. Det va ju meningen, vi va ju gjorda för varandra.
När slutade du älska mig?
