elinhamfeldt

Det räcker med att se en bild på dig för att jag ska bli ledsen. Jag har inte kommit över den gränsen då jag bara ser tillbaka på allt fint vi hade. Känner bara en sån enorm jävla saknad. Jag önskar för allt i världen att du skulle finnas igen. Men det spelar ju ingen roll. Du kommer inte tillbaka endå. 

Jag tänker inte på det så mycket längre. Det gör ju i vilket fall inte sake bättre. Varför skulle jag egentligen tänka på dig mer nu än innan? Att jag skulle gå omkring och tänk på dig hela dagarna bara för att du är borta låter ganska dumt. Men ibland. Speciellt på kvällarna, då kommer du upp i tankarna. Då saknar jag dig. Då vill jag att du ska vara här och att allt ska vara som det va för 5 år sedan. För fem år sedan när vi va som ett. När du va luften jag andades. Då jag trodde att du skulle finnas för alltid. 

Hur kommer det sig egentligen? Varför tog det bara slut? Varför fick jag vi inte ha kvar dig i livet?

Det gör så jävla ont när jag tänker på att jag aldrig mer får träffa dig. Det gör så ont att det känns som att jag ska gå sönder. Jag vill ju att du ska finnas. Jag vill ha felt fantastiska minnen med dig. Men vad får jag? Gå och lägga en blomma på en liten grav där du ligger 6 meter under marken och inte kan höra mig. 

 

Varför kan det här inte bara vara ett dåligt skämt. Varför kan du inte bara komma tillbaka och säga att du ville se hur folk reagerade om du försvann? Varför kommer du inte bara tillbaka??