Funderingar.
Sitter på bussen på väg in till stan igen. Ska hem till min Amanda ikväll. Det blir räkmys och dagen till ära även skräckfilm och godis. Sen åker jag hem och då är förmodligen Emil redan där och väntar på mig.
Men jag funderar lite. Tänker på det här med hur människor egentligen ser mig. Jag tycker själv att jag är väldigt snäll och hur go som helst. Tycker att jag är lätt att lära känna och lätt att tycka om. Men det kanske inte är så. Får höra ofta att jag är väldigt speciell. I många fall är det något bra. Men inte alltid. Jag tror att yngre människor, även folk i min egen ålder och ett par år äldre har svårt att förstå mig. Jag tror att i och med att jag är så "speciell" som jag tydligen är kan upplevas som lite konstig och annorlunda för att jag inte beter mig som folk i deras omgivning gör. Jag pratar väldigt mycket och om saker andra kanske tycker är bara jätte konstigt, ex mina katter. Om jag träffar men kompis tillsammans med en annan kompis väljer jag att prata dom på ungefär på samma sätt som när jag pratar med min kompis, som att jag känner dom också och gör detta för att det blir bekvämast för mig så. Jag har lätt för att anpassa mig men jag är alltid mig själv. Jag tycker om att vara mig själv. Jag tycker att jag är bäst och älskar typ allt med mig själv.
Med detta vill jag säga att jag tycker att det är synd att människor är så fördomsfulla mot sånna som inte är som alla andra. Vi är lika bra. Kanske till och med lite bättre.
